Ibland undrar man om det är människan som varelse som är felkonstruerad, eller om det är omständigheterna som leder till vårt självdestruktiva beteende. Med stort intresse tar vi in information om Islamiska Staten, viss amerikansk presidentkandidat, fotbollshuliganer, klimatförnekare, utrotning, flyktingar, svält och stor misär. Det har ”alltid” varit minst så kaotiskt, brutalt och kortsiktigt, ofta mycket värre, men nu vet vi och denna vetskap borde påverka oss. Varför löser vi inte problemen då? Mänsklighetens överlevnad är avhängig av att vi hittar lösningar, men det går trögt, troligen allt för trögt.
En helt ovetenskaplig betraktning kan vara att vi är programmerade att se kort och lokalt. Familjen och våra nära vänner är vår värld och det korta perspektivet är där vi har vår fokus av praktiska och genetiska orsaker. Långsiktig planering är maximalt 4 – 5 år och känns nästan oändligt. Vi är upplärda att ha det korta perspektivet i fokus, för det gynnar oss. Nästa tenta, nästa buss, nästa match. Det långa perspektivet är intressant men det berör oss inte, vi kanaliserar informationen över i facket för tänkvärd underhållning. På samma sätt är det med det globala perspektivet kontra det lokala, ”all business is local”.
I vedhögen jobbar vi kortsiktigt. Nästa kubbe, nästa kubbe, osv., men även med ett något längre perspektiv. Nästa år, nästa år och nästa år osv. utan att det torde föra mänskligheten framöver i någon betydande dimension. Men det ger en tid att tänka på existentiella saker och uppnå en viss förståelse för de kosmiska sammanhangen. I dem är hela mänskligheten mycket liten. Skall vi rädda världen och människan måste vi förändra vårt sätt att tänka, våra tankemönster. Ett bra sätt att börja är att lära dig själv mera om dina egna tankemönster och andras. Axiologin är läran om hur vi tänker..
Hälsningar,
Ingemar
Vedhuggare