tankevurpa

Tankevurpa – var är det? Det är ett sätt att benämna när våra tankar spelar oss spratt. Mitt eget exempel som jag brukar bjuda på när jag talar om tankemönster daterar sig tillbaka till 2002.

Jag hade under åren efter min universitetsexamen arbetat ca sju år i finansbranschen, det hade kommit att bli en stor del av min identitet. Min bild av mig själv var den där unga tjejen som begett sig till New York efter studierna och fått jobb på ”Wall Street”. Det var ju tyvärr inte riktigt så glammigt som man kan tro, men jag var stolt över att ha vågat. 2002 var jag tillbaka i Sverige och firman jag arbetade på skulle bli uppköpt av en konkurrent. Halva arbetsstyrkan skulle bort, jag var en av dem.

Det tog mig hårt att bli arbetslös, att inte själv kunna påverka min situation. Där och då bestämde jag mig. Det här skulle inte hända igen, jag skulle från och med nu arbeta med något som var mera tryggt. Där chanserna att bli uppsagd pga arbetsbrist var minimala. Sagt och gjort, jag började studera till sjuksköterska. Ja, ni hör ju själva. Det här var tankevurpa nr 1. Att söka trygghet, genom att välja nytt yrke efter chanserna att i framtiden bli uppsagd låter ju heltokigt även i mina öron.

Redan första veckan på Röda Korsets Högskola visste jag att det här inte var för mig. Ge det en chans tänkte jag, det kanske blir bättre. Så jag gick klart terminen. Nu visste jag mer än någonsin att det här inte var rätt, men nu hade jag ju börjat och (låt mig presentera tankevurpa nr 2) man avslutar ALLTID det man påbörjat.

Jag stod ut i två år och sedan gick det bara inte längre. I den här vevan hade jag redan börjat fundera kring tankemönster och vad det är som får oss att agera och fatta beslut som vi gör. Hartman-Kinselprofilen som jag arbetar med idag (ett värderingsinstrument som kartlägger en individs tankemönster) fick mig att förstå varför jag valde så tokigt och varför det var så svårt att se det hos mig själv. Hade någon vän agerat på samma sätt hade jag absolut påtalat det helt absurda i detta.

När jag arbetar med människor idag förvånas jag fortfarande över att vi på något plan är medvetna om våra återkommande tankevurpor men ofta är oförmögna att komma till annat än…. Varför blir det alltid så här? Att komma underfund med hur jag tänker, vilka mönster jag har och agerar utifrån är inte helt lätt. En början kan vara att sätta sig ned och fundera på vilka spratt dina tankar spelar dig. I vilka situationer ställer du dig frågan, varför blir det alltid så här?